Blogg B: Etik i medierna

En bra nyhet säljer – och en bra nyhet med utförliga beskrivningar och smaskiga detaljer säljer ännu mer. Dessutom kan nämnda detaljer addera en ytterligare dimension till händelsen, som allmänheten kan förmodas vilja ta del av. Men vart ska man dra skiljelinjen för vad som kan anses vara etiskt riktigt att publicera och inte, och när kliver man över den gränsen? Frågorna är svåra att besvara, och därför ännu viktigare att diskutera. 

Mediehanteringen av mordet på den homosexuelle mannen i Malmö, som diskuteras P1-programmet Medierna, blev en del i denna aldrig riktigt vilande debatt. Aftonbladet valde att publicera all den information om de misstänkta gärningsmännens bakgrund, fritidsintressen och religion som spritts på nätet, medan Sydsvenskan valde att enbart publicera bekräftade uppgifter, och utelämna de detaljer som inte hade ett klargjort samband med mordet. 

Trots att avvägandet är komplicerat går mitt resonemang likt det som Sydsvenskan då gjorde, nämligen att bara den information som man med säkerhet vet är korrekt och relevant är etiskt riktig att publicera. Etniskt ursprung, sexuell läggning och religiös tillhörighet kan ge krydda åt en bra story. Jag anser dock att priset för den kryddan betalas alltför högt av redan utsatta grupper som minst av allt behöver att media underbygger förutfattade meningar och underliggande rädslor med icke bekräftade och eventuellt irrelevanta uppgifter. Spelreglerna för press, radio och TV på Journalistförbundets hemsida markerar också vikten av att noggrant avväga betydelsen i att publicera denna typ av uppgifter: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. 

Spelreglerna markerar dessutom nödvändigheten av en ”korrekt och allsidig nyhetsförmedling” och av att vara ”kritisk mot källorna”. Hur kan en allsidig och korrekt nyhetsförmedling gång på gång värdera religionstillhörighet som en mer relevant uppgift om denna tillhörighet råkar vara Islam, än om det handlar om exempelvis kristendom eller Jehovas vittnen? Hur kan uppgifter publicerade i bloggar anses vara en mer trovärdig källa, och mer relevanta, än polisens information?
Spelreglerna markerar också: ”Tilltron till medierna och dess medarbetare bygger på att yrkesreglerna följs.”

Jag har inte undersökt utgången av utredningen i det här fallet; för den etiska diskussionen är det egalt hur domen föll. Min poäng är, att när medier kliver över gränsen och börjar publicera antaganden, möjliga samband och namn och bild på misstänkta personer, är det dags att stanna upp, radera och tänka om. Den demokrati vi lever i, och har haft lyxen att vänja oss vid, har en livsviktig juridisk grundbult; åklagarsidan har alltid fullt ansvar för att framlägga bevis, eller med andra ord: den tilltalade är oskyldig tills motsatsen bevisats. I enstaka fall innebär det att en skyldig går fri, vilket naturligtvis är olyckligt, men inte får överskuggas av syftet och kärnan – att hellre fria en skyldig än att av misstag döma en oskyldig. 

På samma sätt bör man resonera i publiceringssammanhang. Att publicera namn och bild på en misstänkt person är ofta detsamma som att utdela en dom i allmänhetens ögon, oavsett hur utgången sedan blir. Av den anledningen håller jag inte med pressforskaren Stig Hadenius, som är för en mer frekvent namnpublicering av misstänkta. Även om han förmodligen har rätt i att somliga brott skulle kunna förhindras, är risktagandet för stort. Jag ser dessutom ytterligare problematik, bland annat den som Börge Hellström poängterar - risken att människor tar lagen i egna händer. 

I USA offentliggörs dömda sexbrottslingar med namn, bild och adress i medier och i öppna register, i syfte att skapa trygghet. Istället har det lett till ökad rädsla och osäkerhet, enligt SVT-dokumentären Pedofilernas natt. Så vart är vi på väg? Vill vi ha publiceringar av den här typen även i Sverige, där misstänkta och dömda brottslingar hängs ut av skäl som vi måste skydda våra barn och för ett tryggare samhälle? För varje isolerat fall har jag inga problem att förstå dessa argument; skulle någon förgripa sig på ett barn i min närhet hade även min reaktion varit skoningslös och omedelbar - häng ut pedofilen, kastrera och lyncha honom!
Ur ett samhällsperspektiv däremot, och för en fungerande rättsstat, är det just detta som gör att jag argumenterar för restriktiv publicering. Det är inte information som en enskild människa, anhörig, bör eller ska ta del av. Känslorna blir för starka för rationella beslut. 

Nej, följ de etiska pressreglerna, även när det gäller namnpublicering. Inte i första hand till skydd för en dömd brottsling, utan för din skull, och för min. För de anhörigas, och för de oskyldiga tills motsatsen bevisats. För allas skull.