Blogg D: Elements of Journalism

Vad definierar god journalistik? Svaret som ryms i de nio punkter publicerade i The Elements of Journalism, har grundtanken att journalisten ska stå för en oberoende källa till information - en av grundstenarna i ett demokratiskt samhälle - och boken har kommit att utgöra en av journalistkårens heliga skrifter. De nio budorden utgör en högst relevant mönstermall som, om man följer den, ska garantera en sanningsenlig och rättvist målad omvärldsbild. Men själva verktygen; penslarna och duken, är i förändring. Det journalistiska ramverket håller på att byggas om.
 

Sedan den journalistiska yrkesrollens födelse har arbetet sett mer eller mindre likadant ut. Omvärlds- och nyhetsrapportering utifrån inhämtade fakta och intryck har förmedlats till läsare, tittare och lyssnare efter någon form av värdering och kontroll på en redaktion. Det har funnits ett filter mellan skribent och mottagare, en tydlig skiljelinje dem emellan, som utgjorts av journalistens och redaktionens makt att bestämma vem som ska få ta del av vad. Journalistikens nuvarande definiton utgår ifrån så kallad gammelmedia; tidningar, TV och radio. Går den att applicera den på det massiva informationsflöde som mynnat i den tekniska utvecklingen, och som formligen exploderat sedan tillgången till en snabb internetanslutning närmast kommit att betraktas som en mänsklig rättighet? Den digitala sfären innebär plötsligt en möjlighet för var och en som så önskar att vara omvärldsbevakare.
Maktbalansen har rubbats.

Under politiska konflikter, i slutna diktaturer och vid krigshärdar, är det allt oftare privatpersoners uppdateringar på sociala medier som står för den mest omedelbara och närgångna rapporteringen.
Kenza Zouiten, som driver Sveriges största bloggar just nu, når mer än 170 000 unika besökare om dagen, över en miljon läsare varje vecka. Hon har mer makt att påverka än de flesta tryckta dagstidningar.
Människor som varken har journalistutbildning eller i vissa fall ens är skickliga skribenter, är de nya, betydande opinionsbildarna. Enligt Bill Kovach och Tom Rosenstiel är det dags att omformulera begreppen:  "The question people should ask is not whether someone is called a journalist. The important issue is whether or not this person is doing journalism".

Självklart tycker en del av de mer bekvämt formella journalisträvarna att detta känns obehagligt. Människan är av naturen konventionell och misstänksam mot förändring, särskilt när den kan hota hennes position i gruppen. En viss del av kritiken mot det som Sydsvenskans krönikör Åke Stolt något infantilt benämnt som en ”sopstation på internet”, det vill säga bloggsfären och sociala medier, kan dock vara relevant. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för läsaren att avgöra sanningshalten i allt som rapporteras där då filtret mellan skribent och mottagare är borta. Det finns ingen som kontrollerar att den goda journalistikens första bud - obligation to the truth – följs. 

Å andra sidan är varken skräpjournalistik eller dålig nyhetsvärdering något nytt, och det är fortfarande till syvende och sist upp till läsaren att vara källkritisk. Inte heller traditionell media kan likställas med god journalistik. Fox News högst partiska politiska bevakning är ett tydligt exempel, där man tvärt emot Bill Kovachs och Tom Rosenstiels riktlinjer lagt både vikten av oberoende och proportionerlig bevakning åt sidan.

De sociala medierna innebär en större möjlighet än någonsin för läsaren att kritisera och interagera med nyhetsflödet, vilket enligt Tom Rosenstiel och Bill Kovach är en annan av de grundläggande faktorerna:
It must provide a forum for public criticism and compromise.
Dessutom menar författarna att ett levande nyhetsflöde är ett tecken på en välfungerande demokrati. “The more democratic the society, the more news and information it tends to have”, är något alla med grundskolekunskaper i samhällsvetenskap kan skriva under på.

Och nu, när alla tecken tyder på att internet trots allt inte är en fluga, är det hög tid även för de journalister som fortfarande krampaktigt kramar tryckpressen och förnekar att de sociala medierna har tagit en betydande position i nyhetsbevakningen, att inse utvecklingens fördelar. Tillgången till ögonblickssnabb information, tidig trendspaning och möjligheten att ha realtidskontakt med sina läsare för att nämna några; internet är en ovärderlig källa att ösa ur.
Och ösa är just det som gammelmedia kommer att få göra; samla in, hantera och värdera relevant information:
”The role of the press, in this new age, is to answere the question ’Where is the good stuff?’”, menar Tom Rosenstiel och Bill Kovach.
Eller som Veckans Affärers Pontus Shultz uttrycker det:
”Det traditionella media som klarar att ge upp en del av makten över sin scen och dela den med den nya våg av individer som kan mer, som tycker nytt och som har ett annat perspektiv än den traditionella mediedramaturgin, har allt att vinna.” 

Om de gamla journalisträvarna inriktar sig på angrepp istället för flykt kan de vara relativt lugna. Lyckas de återuppväcka sin ungdoms snabbhet, smidighet och list kommer inte de sociala medierna förmå att svälta ut dem på länge än.