Blogg C: När blir journalistik fiktion

Vad vet du om Tjetjenien? Om orsakerna bakom konflikten som segt och envist orsakat splittring i landet under hundratals år? Om människorna som lever där, mitt i ett krig?

Jag visste nästan ingenting. Rapporteringen från Tjetjenien har drunknat i nyhetsflödet från andra krigshärdar, mer aktuella, mer häftigt brinnande. Åsne Seierstads bok Ängeln i Groznyj: Berättelser från Tjetjenien har ökat min kunskap och öppnat mina ögon en smula. 

23 år gammal reste Åsne Seierstad till Tjetjeniens huvudstad Groznyj för att dokumentera kriget som just brutit ut. Tio år senare återvände hon för att skriva den här boken, och tack vare hennes målande språk och detaljerade miljö- och personbeskrivningar får läsaren verkligen följa med dit. Ängeln i Groznyj skildrar ett antal personer, övervägande barn, som tvingats vänja sig vid en vardag i krig. Åsne Seierstad blandar ett skönlitterärt tilltal med faktabaserade partier, varvar ett berättande i jag-form med iakttagelser beskrivna ur barnens ögon. Hon redogör för den historiska bakgrunden till den seglivade konflikten mellan ryssarna och bergsfolket, och berättar om sina egna upplevelser vid krigsutbrottet såväl som vid återbesöket tio år senare. Ängeln i Groznyj kan helt klart sorteras in under begreppet New Journalism som det definierats av Marc Weingarten: ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”.

Ängeln i Groznyj är vacker, intressant, otrolig och fasansfull, och även som rent skönlitterär bok skulle jag ha stor behållning av den. Åsne Seierstads har känsla för dramaturgi och en förmåga att fånga ögonblicket, och dessutom ett levande och vackert språk. Ändå tvivlar jag inte på att innehållet är faktabaserat och sant, vilket ytterligare förstärker berättelsen. Författare till litterär journalistik har, liksom alla journalister, ett stort ansvar i att den bild de förmedlar stämmer med verkligheten, om de nu utger sig för att vara just journalister. Men självklart undrar jag – hur kan Åsne Seierstad beskriva barnet Timos, hundmördarens, upplevelser med sådan kraft och intensitet? Är det möjligt att ha så djuplodande intervjusamtal att man kan återge en annan persons känslor och ögonblicksintryck utan att förstärka och förvanska, åtminstone litegrann, i sökandet efter litterära effekter? Som i återgivandet av en kort stund ur Timos tillvaro:

”Röda droppar har stänkt upp på byxorna, men det kan han skölja av vid floden i strandkanten. Med tegelstenen fortfarande i handen känner han sig stark, oövervinnelig och lugn. Han står och ser på de livlösa ögonen. Blodet sipprar fortfarande fram och dras ner i leran. Han sparkar till kadavret och går ner till vattnet.”

Jag kan ha fel, det kan vara precis sådana intryck som verkligen etsar sig fast, men jag har ändå svårt att tro att Timo vid samtalen med Åsne Seierstad, flera år senare, mindes exakt hur blodet rann i slänten, kunde definiera vilka komponenter som den ruttna doften bestod av, eller kunde återkalla sina egna rena känslor i precis det ögonblick som hundens ögon slocknade. 

Jag får känslan av att Åsne Seierstad ibland har förstärkt sina huvudpersoners berättelser med sina egna och andra intervjuade personers upplevelser – men inte i syfte att förvanska, utan snarare för att skapa en ännu sannare bild, byggd av flera människors intryck. Just detta anser jag är både det fantastiska och det vanskliga med litterär journalistik, dit denna bok kan räknas, och med journalistisk litteratur för den delen. Läsaren är mer mottaglig för eventuella omskrivningar och extra kryddningar av sanningen utan vare sig lust eller ens möjlighet att avgöra vad som är fakta och vad som är fiktion. Samtidigt skapar ett sådant uttryckssätt helt andra – oslagbara - förutsättningar för djupare förståelse för företeelser, sinnesstämningar, människor och komplexa skeenden som inte får plats i en traditionell nyhetsrapportering. 

Språket i boken skiljer sig mycket mellan de delar som är skönlitterära och de som är rent faktabärande, där stilen är rak, konkret och effektiv:

”Deporteringen är ett av tjetjenernas största trauman. En tredjedel av befolkningen dog på vägen till Sibirien och Kazakstan eller under de första månaderna i exil. Först 1957, som en följd av uppmjukningen under Nikita Chrusjtjov, fick de återvända.”

Efter att ha läst Ängeln i Groznyj vet jag betydligt mer om krigets Tjetjenien än förut, kunskap och insikt som jag troligen inte hade tagit till mig på annat sätt. Genom journalistens ögon, och med hennes vinkling, visst. Men samma villkor råder för alla de händelser som jag dagligen tar del av ur nyhetsflödet, och som jag, och de flesta med mig, håller för sanna. Det finns ingen objektiv bild av verkligheten, eftersom var och en ser den med sina ögon. Vi är utlämnade dels till vår egen förmåga till kritisk granskning, dels till journalistens strävan efter att förmedla en sann bild av verkligheten, i detta fall från krigets Tjetjenien.
Se till att ta del av Åsne Seierstads version av den bilden. Hon är en begåvad författare, en orädd journalist - och hon har en viktig historia att berätta.