Blogg D: Elements of Journalism

Vad definierar god journalistik? Svaret som ryms i de nio punkter publicerade i The Elements of Journalism, har grundtanken att journalisten ska stå för en oberoende källa till information - en av grundstenarna i ett demokratiskt samhälle - och boken har kommit att utgöra en av journalistkårens heliga skrifter. De nio budorden utgör en högst relevant mönstermall som, om man följer den, ska garantera en sanningsenlig och rättvist målad omvärldsbild. Men själva verktygen; penslarna och duken, är i förändring. Det journalistiska ramverket håller på att byggas om.
 

Sedan den journalistiska yrkesrollens födelse har arbetet sett mer eller mindre likadant ut. Omvärlds- och nyhetsrapportering utifrån inhämtade fakta och intryck har förmedlats till läsare, tittare och lyssnare efter någon form av värdering och kontroll på en redaktion. Det har funnits ett filter mellan skribent och mottagare, en tydlig skiljelinje dem emellan, som utgjorts av journalistens och redaktionens makt att bestämma vem som ska få ta del av vad. Journalistikens nuvarande definiton utgår ifrån så kallad gammelmedia; tidningar, TV och radio. Går den att applicera den på det massiva informationsflöde som mynnat i den tekniska utvecklingen, och som formligen exploderat sedan tillgången till en snabb internetanslutning närmast kommit att betraktas som en mänsklig rättighet? Den digitala sfären innebär plötsligt en möjlighet för var och en som så önskar att vara omvärldsbevakare.
Maktbalansen har rubbats.

Under politiska konflikter, i slutna diktaturer och vid krigshärdar, är det allt oftare privatpersoners uppdateringar på sociala medier som står för den mest omedelbara och närgångna rapporteringen.
Kenza Zouiten, som driver Sveriges största bloggar just nu, når mer än 170 000 unika besökare om dagen, över en miljon läsare varje vecka. Hon har mer makt att påverka än de flesta tryckta dagstidningar.
Människor som varken har journalistutbildning eller i vissa fall ens är skickliga skribenter, är de nya, betydande opinionsbildarna. Enligt Bill Kovach och Tom Rosenstiel är det dags att omformulera begreppen:  "The question people should ask is not whether someone is called a journalist. The important issue is whether or not this person is doing journalism".

Självklart tycker en del av de mer bekvämt formella journalisträvarna att detta känns obehagligt. Människan är av naturen konventionell och misstänksam mot förändring, särskilt när den kan hota hennes position i gruppen. En viss del av kritiken mot det som Sydsvenskans krönikör Åke Stolt något infantilt benämnt som en ”sopstation på internet”, det vill säga bloggsfären och sociala medier, kan dock vara relevant. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för läsaren att avgöra sanningshalten i allt som rapporteras där då filtret mellan skribent och mottagare är borta. Det finns ingen som kontrollerar att den goda journalistikens första bud - obligation to the truth – följs. 

Å andra sidan är varken skräpjournalistik eller dålig nyhetsvärdering något nytt, och det är fortfarande till syvende och sist upp till läsaren att vara källkritisk. Inte heller traditionell media kan likställas med god journalistik. Fox News högst partiska politiska bevakning är ett tydligt exempel, där man tvärt emot Bill Kovachs och Tom Rosenstiels riktlinjer lagt både vikten av oberoende och proportionerlig bevakning åt sidan.

De sociala medierna innebär en större möjlighet än någonsin för läsaren att kritisera och interagera med nyhetsflödet, vilket enligt Tom Rosenstiel och Bill Kovach är en annan av de grundläggande faktorerna:
It must provide a forum for public criticism and compromise.
Dessutom menar författarna att ett levande nyhetsflöde är ett tecken på en välfungerande demokrati. “The more democratic the society, the more news and information it tends to have”, är något alla med grundskolekunskaper i samhällsvetenskap kan skriva under på.

Och nu, när alla tecken tyder på att internet trots allt inte är en fluga, är det hög tid även för de journalister som fortfarande krampaktigt kramar tryckpressen och förnekar att de sociala medierna har tagit en betydande position i nyhetsbevakningen, att inse utvecklingens fördelar. Tillgången till ögonblickssnabb information, tidig trendspaning och möjligheten att ha realtidskontakt med sina läsare för att nämna några; internet är en ovärderlig källa att ösa ur.
Och ösa är just det som gammelmedia kommer att få göra; samla in, hantera och värdera relevant information:
”The role of the press, in this new age, is to answere the question ’Where is the good stuff?’”, menar Tom Rosenstiel och Bill Kovach.
Eller som Veckans Affärers Pontus Shultz uttrycker det:
”Det traditionella media som klarar att ge upp en del av makten över sin scen och dela den med den nya våg av individer som kan mer, som tycker nytt och som har ett annat perspektiv än den traditionella mediedramaturgin, har allt att vinna.” 

Om de gamla journalisträvarna inriktar sig på angrepp istället för flykt kan de vara relativt lugna. Lyckas de återuppväcka sin ungdoms snabbhet, smidighet och list kommer inte de sociala medierna förmå att svälta ut dem på länge än.

Blogg C: När blir journalistik fiktion

Vad vet du om Tjetjenien? Om orsakerna bakom konflikten som segt och envist orsakat splittring i landet under hundratals år? Om människorna som lever där, mitt i ett krig?

Jag visste nästan ingenting. Rapporteringen från Tjetjenien har drunknat i nyhetsflödet från andra krigshärdar, mer aktuella, mer häftigt brinnande. Åsne Seierstads bok Ängeln i Groznyj: Berättelser från Tjetjenien har ökat min kunskap och öppnat mina ögon en smula. 

23 år gammal reste Åsne Seierstad till Tjetjeniens huvudstad Groznyj för att dokumentera kriget som just brutit ut. Tio år senare återvände hon för att skriva den här boken, och tack vare hennes målande språk och detaljerade miljö- och personbeskrivningar får läsaren verkligen följa med dit. Ängeln i Groznyj skildrar ett antal personer, övervägande barn, som tvingats vänja sig vid en vardag i krig. Åsne Seierstad blandar ett skönlitterärt tilltal med faktabaserade partier, varvar ett berättande i jag-form med iakttagelser beskrivna ur barnens ögon. Hon redogör för den historiska bakgrunden till den seglivade konflikten mellan ryssarna och bergsfolket, och berättar om sina egna upplevelser vid krigsutbrottet såväl som vid återbesöket tio år senare. Ängeln i Groznyj kan helt klart sorteras in under begreppet New Journalism som det definierats av Marc Weingarten: ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact”.

Ängeln i Groznyj är vacker, intressant, otrolig och fasansfull, och även som rent skönlitterär bok skulle jag ha stor behållning av den. Åsne Seierstads har känsla för dramaturgi och en förmåga att fånga ögonblicket, och dessutom ett levande och vackert språk. Ändå tvivlar jag inte på att innehållet är faktabaserat och sant, vilket ytterligare förstärker berättelsen. Författare till litterär journalistik har, liksom alla journalister, ett stort ansvar i att den bild de förmedlar stämmer med verkligheten, om de nu utger sig för att vara just journalister. Men självklart undrar jag – hur kan Åsne Seierstad beskriva barnet Timos, hundmördarens, upplevelser med sådan kraft och intensitet? Är det möjligt att ha så djuplodande intervjusamtal att man kan återge en annan persons känslor och ögonblicksintryck utan att förstärka och förvanska, åtminstone litegrann, i sökandet efter litterära effekter? Som i återgivandet av en kort stund ur Timos tillvaro:

”Röda droppar har stänkt upp på byxorna, men det kan han skölja av vid floden i strandkanten. Med tegelstenen fortfarande i handen känner han sig stark, oövervinnelig och lugn. Han står och ser på de livlösa ögonen. Blodet sipprar fortfarande fram och dras ner i leran. Han sparkar till kadavret och går ner till vattnet.”

Jag kan ha fel, det kan vara precis sådana intryck som verkligen etsar sig fast, men jag har ändå svårt att tro att Timo vid samtalen med Åsne Seierstad, flera år senare, mindes exakt hur blodet rann i slänten, kunde definiera vilka komponenter som den ruttna doften bestod av, eller kunde återkalla sina egna rena känslor i precis det ögonblick som hundens ögon slocknade. 

Jag får känslan av att Åsne Seierstad ibland har förstärkt sina huvudpersoners berättelser med sina egna och andra intervjuade personers upplevelser – men inte i syfte att förvanska, utan snarare för att skapa en ännu sannare bild, byggd av flera människors intryck. Just detta anser jag är både det fantastiska och det vanskliga med litterär journalistik, dit denna bok kan räknas, och med journalistisk litteratur för den delen. Läsaren är mer mottaglig för eventuella omskrivningar och extra kryddningar av sanningen utan vare sig lust eller ens möjlighet att avgöra vad som är fakta och vad som är fiktion. Samtidigt skapar ett sådant uttryckssätt helt andra – oslagbara - förutsättningar för djupare förståelse för företeelser, sinnesstämningar, människor och komplexa skeenden som inte får plats i en traditionell nyhetsrapportering. 

Språket i boken skiljer sig mycket mellan de delar som är skönlitterära och de som är rent faktabärande, där stilen är rak, konkret och effektiv:

”Deporteringen är ett av tjetjenernas största trauman. En tredjedel av befolkningen dog på vägen till Sibirien och Kazakstan eller under de första månaderna i exil. Först 1957, som en följd av uppmjukningen under Nikita Chrusjtjov, fick de återvända.”

Efter att ha läst Ängeln i Groznyj vet jag betydligt mer om krigets Tjetjenien än förut, kunskap och insikt som jag troligen inte hade tagit till mig på annat sätt. Genom journalistens ögon, och med hennes vinkling, visst. Men samma villkor råder för alla de händelser som jag dagligen tar del av ur nyhetsflödet, och som jag, och de flesta med mig, håller för sanna. Det finns ingen objektiv bild av verkligheten, eftersom var och en ser den med sina ögon. Vi är utlämnade dels till vår egen förmåga till kritisk granskning, dels till journalistens strävan efter att förmedla en sann bild av verkligheten, i detta fall från krigets Tjetjenien.
Se till att ta del av Åsne Seierstads version av den bilden. Hon är en begåvad författare, en orädd journalist - och hon har en viktig historia att berätta.

Blogg B: Etik i medierna

En bra nyhet säljer – och en bra nyhet med utförliga beskrivningar och smaskiga detaljer säljer ännu mer. Dessutom kan nämnda detaljer addera en ytterligare dimension till händelsen, som allmänheten kan förmodas vilja ta del av. Men vart ska man dra skiljelinjen för vad som kan anses vara etiskt riktigt att publicera och inte, och när kliver man över den gränsen? Frågorna är svåra att besvara, och därför ännu viktigare att diskutera. 

Mediehanteringen av mordet på den homosexuelle mannen i Malmö, som diskuteras P1-programmet Medierna, blev en del i denna aldrig riktigt vilande debatt. Aftonbladet valde att publicera all den information om de misstänkta gärningsmännens bakgrund, fritidsintressen och religion som spritts på nätet, medan Sydsvenskan valde att enbart publicera bekräftade uppgifter, och utelämna de detaljer som inte hade ett klargjort samband med mordet. 

Trots att avvägandet är komplicerat går mitt resonemang likt det som Sydsvenskan då gjorde, nämligen att bara den information som man med säkerhet vet är korrekt och relevant är etiskt riktig att publicera. Etniskt ursprung, sexuell läggning och religiös tillhörighet kan ge krydda åt en bra story. Jag anser dock att priset för den kryddan betalas alltför högt av redan utsatta grupper som minst av allt behöver att media underbygger förutfattade meningar och underliggande rädslor med icke bekräftade och eventuellt irrelevanta uppgifter. Spelreglerna för press, radio och TV på Journalistförbundets hemsida markerar också vikten av att noggrant avväga betydelsen i att publicera denna typ av uppgifter: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. 

Spelreglerna markerar dessutom nödvändigheten av en ”korrekt och allsidig nyhetsförmedling” och av att vara ”kritisk mot källorna”. Hur kan en allsidig och korrekt nyhetsförmedling gång på gång värdera religionstillhörighet som en mer relevant uppgift om denna tillhörighet råkar vara Islam, än om det handlar om exempelvis kristendom eller Jehovas vittnen? Hur kan uppgifter publicerade i bloggar anses vara en mer trovärdig källa, och mer relevanta, än polisens information?
Spelreglerna markerar också: ”Tilltron till medierna och dess medarbetare bygger på att yrkesreglerna följs.”

Jag har inte undersökt utgången av utredningen i det här fallet; för den etiska diskussionen är det egalt hur domen föll. Min poäng är, att när medier kliver över gränsen och börjar publicera antaganden, möjliga samband och namn och bild på misstänkta personer, är det dags att stanna upp, radera och tänka om. Den demokrati vi lever i, och har haft lyxen att vänja oss vid, har en livsviktig juridisk grundbult; åklagarsidan har alltid fullt ansvar för att framlägga bevis, eller med andra ord: den tilltalade är oskyldig tills motsatsen bevisats. I enstaka fall innebär det att en skyldig går fri, vilket naturligtvis är olyckligt, men inte får överskuggas av syftet och kärnan – att hellre fria en skyldig än att av misstag döma en oskyldig. 

På samma sätt bör man resonera i publiceringssammanhang. Att publicera namn och bild på en misstänkt person är ofta detsamma som att utdela en dom i allmänhetens ögon, oavsett hur utgången sedan blir. Av den anledningen håller jag inte med pressforskaren Stig Hadenius, som är för en mer frekvent namnpublicering av misstänkta. Även om han förmodligen har rätt i att somliga brott skulle kunna förhindras, är risktagandet för stort. Jag ser dessutom ytterligare problematik, bland annat den som Börge Hellström poängterar - risken att människor tar lagen i egna händer. 

I USA offentliggörs dömda sexbrottslingar med namn, bild och adress i medier och i öppna register, i syfte att skapa trygghet. Istället har det lett till ökad rädsla och osäkerhet, enligt SVT-dokumentären Pedofilernas natt. Så vart är vi på väg? Vill vi ha publiceringar av den här typen även i Sverige, där misstänkta och dömda brottslingar hängs ut av skäl som vi måste skydda våra barn och för ett tryggare samhälle? För varje isolerat fall har jag inga problem att förstå dessa argument; skulle någon förgripa sig på ett barn i min närhet hade även min reaktion varit skoningslös och omedelbar - häng ut pedofilen, kastrera och lyncha honom!
Ur ett samhällsperspektiv däremot, och för en fungerande rättsstat, är det just detta som gör att jag argumenterar för restriktiv publicering. Det är inte information som en enskild människa, anhörig, bör eller ska ta del av. Känslorna blir för starka för rationella beslut. 

Nej, följ de etiska pressreglerna, även när det gäller namnpublicering. Inte i första hand till skydd för en dömd brottsling, utan för din skull, och för min. För de anhörigas, och för de oskyldiga tills motsatsen bevisats. För allas skull.

Blogg A: Nyhetsvärdering

Vad är det som egentligen påverkar din världsbild – och är det ens möjligt att som privatperson kunna skapa sig en objektiv uppfattning av världsläget baserat på en normal nyhetskonsumtion i inhemska medier?
Att världen ser olika ut beroende på vilken vinkel du betraktar den ur, och att en nyhet med lokal förankring i Malmö generellt är mindre intressant för en indier än för en skåning har naturliga skäl – men det är fortfarande något som gjort att man valt ut och publicerat varje specifik nyhet ur flödet av händelser.
Bengt Johansson beskriver i sin studie Vid Nyhetsdesken att framförallt två faktorer är grundläggande för nyhetsvärdering – vad publiken vill ha och vad man anser att publiken bör få veta. Johan Galtung och Richard C Vincent pekar på ytterligare fyra kriterier i boken Global Glasnost; elitperson, elitnation, personligt, negativt. Detta medför naturligtvis en vinkling av det publicerade materialet beroende på definitionen av vad som kvalificerar sig till att ingå i dessa kategorier. Dessutom påverkar journalistens personliga bedömning, samt ekonomi och redaktionens struktur vilka nyheter som väljs ut för publicering. En nyhets förmåga att dra in pengar (eller spara pengar, för den delen), ska heller aldrig underskattas i dagens hårda tidningsvärld.

Onsdagen den 13 februari 2013 domineras Kvällspostens förstasida av en nyhet med rubriken Albornoz ödesmöte med MFF efter sexdomen. Nyheten, som är en uppföljning på att MFF-stjärnan dagen innan dömts för sexuellt utnyttjande av barn, behandlas på fyra helsidor i sportbilagan. Uppslaget på sidan 2-3 med rubriken Albornoz ödesmöte, handlar om spelarens möjlighet att få fortsätta i MFF; ett beslut som ska tas vid ett möte med klubbens sportchef och tränare. Man har dessutom valt att presentera en sammanfattning dag-för-dag av vad som har lett fram till domen och dagsläget, samt att publicera MFFs officiella förklaring efter domen tillsammans med en rad expertkommentarer till domslutet.

Björn Hägers VINKELN ur boken Reporter kan förklara varför denna sportnyhet har värderats som bra nog att publicera:
Att Albornoz riskerar att bli avstängd från spel är av Vikt för MFF-supportrar och fotbollsintresserade. Den berör många. Klubbens bemötande av en spelare som dömts för sexualbrott är också viktigt för vilka signaler klubben sänder ut. Det är intressant även för de läsare som intresserar sig för själva händelsen och domen mer än för Albornoz och MFF.
Det är Icke-normalt att en idrottsprofil döms för sexualbrott, och att klubben behöver hantera konsekvenserna därav.
Eftersom Kvällsposten är en skånsk tidning med bas i Malmö, dessutom säkert med många MFF-supportrar bland läsarna, har nyheten Närhet, vilket gör att den ges mer utrymme i KvP än i till exempel Expressen.
Det finns en mindre Konflikt i de olika sidornas argumentation för Albornoz vara eller icke vara i MFF, och om en idrottsstjärna dömd för sexuellt utnyttjande av barn ska få fortsätta på planen.
Albornoz kan räknas som en Elitperson i och med sin position som ytterback i MFF, vilket gör händelsen mer intressant än om det handlat om en helt okänd fotbollsspelare.
Nyheten är dessutom Lättbegriplig, och även om domen föll dagen innan är själva mötet och det kommande beslutet om Albornoz framtid att betrakta som Nytt.

Genom att låta sin egen rättslige expert uttala sig om domslutet försäkrar KvP sig om att tillföra något som andra tidningar inte har, i den ständiga strävan efter exklusivitet. Just expertuttalanden hamnar relativt högt i värdehierarkin, enligt Bengt Johansson studie, även om helt egna nyheter naturligtvis toppar den listan.

En sådan egen nyhet kan Expressen presentera den 14 februari 2013, där man på förstasidans övre vänstra hörn, under överrubriken Expressen avslöjar, meddelar att SD-männen hoppar av. Nyheten behandlas på sidan 8-9 under rubriken De hoppar av efter miljonuppgörelsen. Uppslaget domineras av en bild på Sverigedemokraternas Erik Almqvist, som sitter kvar på sin riksdagsplats trots att både han själv och partiet meddelade hans utträde vid årsskiftet.
Huvudartikeln redogör för den ekonomiska uppgörelsen mellan SDs dotterbolag och Almqvists bolag, och Expressens eget avslöjande av avhoppen i dotterbolagets styrelse, vilket sägs vara orsaken bakom det försenade utträdet. Man har även valt att, under rubriken Expressen avslöjade skandalen, ge läsaren en tillbakablick över händelsen med järnröret och de rasistiska uttalanden som i grunden ligger bakom att Almqvist ska lämna sin post.

Denna artikel är något som läsaren både vill ha, men kanske framförallt bör få veta, inom vilket område undanhållna ekonomiska uppgörelser som inom politiken som leder till avhopp helt klart kan sorteras in. SDs suspekta partiprogram och (öppet och dolda) rasistiska åsikter, gör också granskningen viktig. Nyheten innehåller, om man räknar givmilt, kanske 6 av de 7 punkterna i VINKELN. Framförallt lättbegriplig saknas – jag tycker själv att historien och rapporteringen kring den är ganska snårig.
Däremot utspelar sig nyheten under kort tid, men är en del av ett tema, vilket Håkan Hvitfelt (i Hägers Reportern) framhåller som ett av kriterierna för nyhetsvärdering.

Att publicera egna nyheter - och allra helst ett eget avslöjande, vilket är fallet här - är enligt Bengt Johansson ”centralt för en redaktions självförståelse och självkänsla”. Man vill sätta nyhetsagendan och vara ledande, och det är av största vikt att andra medier följer efter. Risken är annars att man betraktas som icke trovärdig.

Så, är en helt objektiv bild av omvärlden möjlig? Jag tror inte det, men om man betraktar nyhetsflödet med kritisk blick och med förståelse för mekanismerna bakom värdering och urval, så kan man komma en aning närmare sanningen. Om det sen är Hägers VINKELN, Galtungs kriterier eller ytterligare andra faktorer som bestämmer nyhetsvärdet, så måste ändå känslan finnas där. Som det sägs – vi känner igen en bra nyhet när vi ser den.